Norge – ett land präglat av hat och rädsla.

Norge – ett land där rasism och främlingsfientlighet frodats sedan vikingatiden.

Norge – ett land som får Europa att böja sitt huvud mot marken och skämmas.

Ända sedan Norgedemokraterna tog makten i landet genom en blodig statskupp 2005, och partiets ledare Jens Stoltenberg krönte sig själv till enväldig Sanctus Imperator, har landet dryga 6 000 invånare med utomeuropeisk bakgrund genomlidit en period av fruktansvärt förtryck.

Varje år tar Norge år emot cirka 426 flyktingar och invandrare. Nästan lika många dödas årligen av nazister och främlingsfientliga. Endast 0,02 % av morden får någon rättslig påföljd. I 100 % av dessa fall frias den misstänkte gärningsmannen.

Så gott som varje dag har oberoende media världen över dock kunnat rapportera om nya bestialiska våldsdåd riktade mot etniska minoriterer. Män med utländsk bakgrund har rånats, misshandlats och knivhuggits till döds av norska rasister. Skolflickor från muslimska länder har våldtagits till döds av främlingsfientliga våldsmän. Ofta har liken styckats och likdelarna därefter paraderats genom gatorna i triumf av de rasistiska mördarna.

Allra värst har det varit i Norges huvudstad Oslo, där en liten minoritet på försvinnande 0,27 % av invånarna har utländsk bakgrund. Dessa lever i fullständig misär i ett taggtrådsomgärdat ghetto, som de är förbjudna att lämna, eftersom den övriga staden är förbehållen de ”riktiga, renrasiga norrmännen”. En så liten och förtryckt grupp människor knappast kan utgöra ett hot mot den kejserliga övermakten, men detta hindrade inte H.G.H. Jens Stoltenberg från att sommaren 2010 bomba ghettot med nervgas, för att, som han själv uttryckte det: ”lære dem å lære seg folkeskikk”.

Så här i efterhand förstår man att det bara var en tidsfråga innan någon skulle få nog, innan någon skulle stå upp och kämpa mot det rasistiska etablissemanget.

Den 22 Juli i år hände det.

Anders Behring Breivik, en 32-årig antirasist och politisk aktivist, ledare för den radikala motståndsrörelsen Norges Antifascistiska Brigad, tänkte inte längre sitta tyst och se på. Han tänkte slå tillbaks. Både i ord och i handling.

Tillsammans med de andra medlemmarna i N.A.B., en styrka på omkring 390 personer, organiserade Breivik en synkroniserad dubbelattack, dels mot det kejserliga palatset, dels mot Norsk Renrasig Ungdoms sommarläger på ön Utøya.

Klockan 09:04 på morgonen detonerade en välplacerad bomb utanför palatsets grindar. Byggnaden fasad tog skada, och två vakter i det kejserliga gardet omkom. Kejsaren själv överlevde dock.

Samtidigt gick Breivik och hans modiga kamrater till attack mot rasisternas sommarläger med handeldvapen. Det var en desperat attack, och de visste att de inte skulle ha någon chans att vinna. Rasisterna på ön var många gånger fler, och bättre beväpnade. Ändå tvekade inte Breivik och hans djärva motståndskämpar inför att ge sina liv för sakens skull – de tvekade inte att dö i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. På det viset är de ett föredöme för oss alla.

Breiviks kropp må ha dött i ett regn av kulor den dagen, men hans ande lever för evigt.

Dagen efter att de dött martyrdöden, började ett manifest skrivet av Breivik och hans rebellkumpaner spridas på nätet. Det var betitlat: ”20830000 – a dream about peace and tolerance”. Här nedan följer ett utdrag:

”We need to unite. The world must come together. We must stop the hate and racism from spreading. We must start spreading love. Let’s stop looking at the colour of a person’s skin  and start looking at what is in his heart instead. Let us have a world without nations or borders or races. Let us have a world where everyone is part of the same, big family”

[...]

The racist immigration policies of Norway can not stand. Everyone has the right to live wherever he or she wants to live. We all own this earth, together. I think we should have as a goal to receive 20830000 immigrants each year. That would solve the problem of racism in this country, and also benefit our economic growth. I think it would bring us peace”

Sorg och bestörtning har präglat de senaste dygnen. Sorg och bestörtning, men också ilska. Än en gång har det högerextrema våldet skakat Sverige. Offret var den här gången den unga frilansjournalisten Rebecka Ahlberg, 21 år, som vid middagstid i torsdags stenades till döds i centrala Stockholm.

Upptakten till det bestialiska mordet var lika häpnadsväckande bisarr som mardrömslikt skrämmande.

Det hela tog sin början på midsommardagen, då den högerextrema propagandapamfletten Svenska Dagbladet, publicerade en text skriven av nazisten Per Gudmundson, betitlad ”Rensa Sverige – slakta kommunisthororna”. I texten manade Gudmundson till ”direkt aktion”, det vill säga våldsdåd, mot de ”stalinistfittor” som ”fräter sönder vårt land inifrån”.

Som vanligt när texter av det här slaget publiceras lät gensvaret från de högerextrema hatgrupperna inte vänta på sig. Bara under veckan som följde på midsommarhelgen mördades 34 unga kvinnor i Sverige för sina politiska åsikters skull. Så gott som samtliga fall avskrevs omedelbart som ”olyckshändelser” eller ”självmord” av polismakten.

Trots att Gudmundsons text så uppenbarligen var den utlösande faktorn till de besinningslösa våldsdåden, präglades övriga medias rapportering kring händelserna av likgiltighet i bästa fall, och tystnad i värsta fall. Någon debatt att tala om fördes överhuvudtaget inte. ”De får skylla sig själva” hette det på ledarsidan i Aftonbladet. ”Som man bäddar får man ligga”, tyckte Expressen. ”Ordning och reda – pengar på fredag”, påpekade DN.

Men det fanns de som vägrade hålla tyst.

Bloggerskan och frilansjournalisten Rebecka Ahlberg, som till vardags försörjer sig som kloakvårdare, publicerade den 28 juni texten ”Låt oss leva! Snälla!” på sin blogg. I denna vädjade hon till landets styrande, och då i synnerhet H.G.H. Kejsar Jimmie Åkesson, om att stoppa våldet mot landets politiska minoriteter och oliktänkande. Texten präglades av en klok och sansad ton. Bland annat skrev hon:

”Vi måste alla få leva, oavsett vad vi har för politisk hemvist. Alla, nazister som kommunister som liberaler, har rätt till ett liv. Ingen förtjänar att bli hotad, slagen, knivhuggen eller skjuten för sina politiska åsikters skull.”

Texten spred sig som en löpeld på internet, mycket tack vare de illegala sociala nätverk och mötesplatser, t.ex. Facebook och twitter, som etablissemanget gör allt för att stänga ner. Unga, modiga motståndsmän och -kvinnor låg bakom spridandet av texten. De vägrade vara tysta. De tog kampen mot det besinningslösa våldet.

Självklart kunde inte de extrema hatgrupper som etablerat hegemoni inom den politiska debatten i Sverige idag tåla en skymf av det här slaget. Den 30 juni publicerade Per Gudmundson följande text på sin blogg ”Arisk Dominanns”:

”okej så här ligger d till…… vill se den lilla kommunistfittan rebeka ahlberg död…….. sätter här o nu et pris på hennes huvud………………….50 lax t den som fixar henne………..bryr mig inte om hur var o när……..bara ge mej horans huvud o pengarna e dina…….”

Vi kan aldrig veta säkert om den hatiska pöbel som tog Rebeckas liv, mitt på ljusan dag, och framför tysta, passiva poliser, gjorde det för pengarnas skull eller för att de hatade hennes åsikter. Vi vet bara att en ung kvinna försvann från vår jord, för att aldrig komma åter.

Vila i frid, Rebecka Ahlberg, 1990 – 2011.

Nordafrika brinner. Folket har rest sig. Revolutionen är ett faktum.

Gamla, unga, studenter, arbetare – alla har de gått ut på gatorna för att med en röst proklamera sitt missnöje. Alla har de gått ut för att ta tillbaks sitt land ur vanstyrets händer.

Folkmassorna möts av batonger, tårgas och kulor – men de backar inte. De tar striden. De tänker kämpa till sista blodsdroppen. För vad? Jo, för drömmen. De är beredda att offra sina liv för drömmen. Och detta är kanske den enda chans de får.

På vissa håll är segern nära. I Egypten har militären tillfälligt övertagit ledningen av landet, i väntan på att det första fria valet hålls i sommar. Egypten är tills dess ett land i spänd förväntan. Man hoppas och tror, men vågar inte ta för givet, att det blir Muslimska Brödraskapet som vinner i omröstningen.

Men om det blir så (och det mesta talar för det) så är segern fullständig. Äntligen kan Egyptierna få det de så länge drömt om: ett land styrt enligt islamismens gyllene regelverk. Egypten blir då ett land präglat av radikal queerfeminism och normbrytande genusanalys. Man kommer att få ett land genomsyrat av problematiserande och utmanande av maktstrukturer. Landet blir ett föredöme inte bara i nordafrika, utan i resten av världen.”

Äntligen kan profetens ord besannas: ”…och i kommande tider skall samhällsskicket omstörtas, maktstrukturer genomlysas, normer splittras, leksaker genusavkodas, och queerfeministiska nätverk upprättas. Ty Allah är i sanning en bloggande queerfeminist, ja, han är den upphöjde, den seende.”

Förhoppningsvis kan det första genuscertifierade dagiset i Egypten öppna redan i höst.

Så är läget i Egypten idag. Men för oss här uppe i kalla, ogästvänliga rasistrepubliken Sverige ser läget dessvärre oförändrat ut. Inga skrikande människor på gatorna, ingen kamp, ingen skottlossning, inga stympade martyrer som förblöder på smutsiga trottoarer.

Den Sverigedemokratiska överheten sitter ohotad vid makten. Kejsar Jimmie Åkesson lutar sig bekvämt tillbaks i tronen och beordrar ännu en kvinna att våldtas till döds som straff för att hon är neger. Inga protester hörs. Tystnad råder. Rädslan är för stor, för stark.

Som svensk kan man inte annat än skämmas. Skämmas och stilla undra: när ska vi få modet att resa oss?

Våldtäktsmannen Julian Assange har nu släppts mot borgen. Jag vill egentligen bara gråta. Men jag håller tillbaka tårarna. Vi får inte ge upp nu, vi får inte förtvivla.

Det är nu måste vi vara starka. Det är nu vår styrka behövs. Nu är tiden då vi måste stå enade.

Vi måste våga prata om det. Våga prata om mäns våld mot kvinnor. Vi måste våga prata om vad Julian Assange egentligen gjorde under sitt besök i Sverige i somras.

Julian Assange kom till Sverige med ett enda mål i sin sjuka hjärna: våldtäkt. Att tvinga sig till sex från någon som inte ville ha sex med honom – det var vad han ville.

Han var klädd i en löst hängande grå kavaj under besöket, och beväpnad med kniv och pistol. Driven av sina sjuka lustar gav han sig ut på Stockholms gator. I en gångtunnel under Sveavägen stötte han på sitt första offer: den 31-åriga politikern och Frälsningssoldaten Anna Ardin. Under knivhot våldtog han henne analt. Det var en akt av skoningslöst våld, utfört av en totalt samvetslös fullblodspsykopat.

Flera personer äntrade tunneln under det att våldtäkten pågick. Ingen vågade ingripa. Rädslan var för stark.

Efter att ha fullbordat våldtäkten misshandlade Assange sitt offer så svårt att hon hamnade i koma. Hon har ännu inte vaknat. Och bara Gud vet om hon någonsin kommer att göra det.

Trots det fullkomligt sinnessjuka våldsdådet, var Assange ännu inte tillfredsställd. Han bröt sig in hos en handikappad äldre kvinna. Han mördade henne i kallt blod. Men det tog inte slut där. Efter att han tagit den hjälplösa äldre kvinnans liv, styckade och åt han hennes lik. En vidrig akt av kannibalism, värdig ett regelrätt monster.

Därefter iklädde han sig hennes kläder. Han kröp ner i hennes säng, och låtsades vara den äldre kvinnan. När den mördade kvinnans intet ont anande dotter-dotter kom på besök senare samma dag, gick det illa. Mycket illa.

Dotter-dottern, som är allvarligt synskadad, reagerade på att mormoderns röst lät grövre än vanligt. Hon kände därför med händerna över vad hon trodde var sin äldre släktings ansikte. ”Vilken underlig frisyr du har, mormor!” utbrast flickan. Det blev hennes sista ord, innan Assange mördade och åt upp även henne. (Förmodligen våldtog han henne också.)

Vi kan bara hoppas att Assange blir fälld för de fruktansvärda våldtäkter han begått. Förhoppningsvis blir han halshuggen eller hängd. Det skulle också vara ett passande straff om han piskades till döds.

Men innan han blir dömd kan vi bara prata. Och det måste vi också våga göra. Även om det inte är lätt.

 

 

 

Så har det  hänt till slut. Det som inte fick hända. En ”muslimsk” terrorist har sprängt sig i centrala Stockholm.

Många är chockade. Många är rädda. ”Hur kunde detta få ske?” frågar sig några. ”När kommer det hända igen?” undrar andra.

Sedan finns det ytterligare några, som anade att det här skulle hända. Som såg vad som var på väg att ske. Som visste att en händelse av den här typen var oundviklig i det långa loppet. Människor som i förväg insåg att en attack av det här slaget var att vänta.

Jag är en av dem. Och det är min plikt att berätta vad vi måste göra. Hur vi kan förhindra att något sådant här någonsin händer igen. Jag säger det rakt ut: vi måste börja tala klarspråk kring Islam!

Det finns idag många olika, vitt skilda åsikter om vad Islam är. En del säger att Islam betyder ”underkastelse” och att jihad är ett heligt krig mot de otrogna. Andra påstår att det inom Islam är förbjudet med sex utanför äktenskapet. Ytterligare några hävdar att det finns lika många definitioner av Islam som det finns muslimer.

Vad är då rätt? Och vad är fel? Hur ska en vanlig ”svenne” kunna veta vad Islam egentligen står för?

För att få svar på dessa frågor bör vi vända oss till Islams heliga skrifter: Koranen och haditherna. Där kan vi hitta en tydligt definition av vad Islam är. I Koranen står att läsa:

” Vi hava nedsänt Koranen till er / för att ni skall bli varse / att könet är blott en konstruktion / av det sociala slaget. /Ja, Gud är den upphöjde, den seende. / Han för i sanning en queerteoretisk diskurs.” - Sura 47:3-5

Vi kan också, i en annan passage, läsa hur en god muslim bör vara:

”De som icke raka det hår som växer / under armens håla / och på benens sträckning / och i könets skreva, / ja, dessa hava Gud förvisso utvalt. / Men de, som icke nedkasta sig, / och som raka pungen / och som vaxa fittan / de skola förvisso brinna i helvetet. / Ja, åt dem har Gud tillrett en het bädd. / Där ska de plågas i all evighet. / Ja, Gud är i sanning den barmhärtige, den överseende!” - Sura 37:21-25    

Man får heller inte glömma att nämna Muhammed, när man diskuterar Islam. Det var ju trots allt han som skapade religionen. I haditherna, en omfattande krönikesamling, kan vi läsa om hans liv och gärning:

”Och Guds profet, frid över hans minne, vände sig till sin flickvän, och sade: ”Låt oss nu gemensamt avsvärja oss tvåsamhetsnormen, som ju är en produkt av den patriarkala samhällsstruktren, och istället välja ett polyamoröst leverne. Det är ju så Gud, den upphöjde, vill att vi ska leva!”

Men Aisha, som var Profetens älskade flickvän, sade till Guds utsände: ”Må så vara! Jag kan för min del mycket väl tänka mig att ha andra partners, och leva ett polyamoröst liv. Men jag står inte ut med tanken på att du, min älskade, skulle ha någon annan!”

Guds budbärare svarade henne: ”Låt mig då avstå från andra partners. Du kan leva ett polyamoröst liv, medan jag avsäger mig det. Så offrar jag min rättrogenhet för din! ” -Bukhari Hadith,13: 3.

Ju mer man läser i Koranen och haditherna, desto tydligare blir bilden av vad Islam egentligen är: en religion tillägnad klasskamp, radikal poststrukturalism, och queerteori. Detta är kontroversiella sanningar, och det är också därför extrema hatorganisationer, som Sverigedemokraterna, gör sitt bästa för att dölja dem. De hävdar att man inte bestämt kan definiera vad Islam står för, eller så ljuger de om vad Koranen och haditherna säger. 

Men vi måste se igenom deras propaganda. Vi måste genomskåda lögnerna. För våra barns skull.

 

Historien skrivs av segrarna. Det är en sanning som tål att upprepas, gång på gång. Och vilka är då ”segrarna”? Jo, det är vi -  de vita männen. Även detta tål att upprepas.

För visst har vi vita män ”vunnit”. Vi har tagit över världen. Vi har plundrat, förstört, våldtagit, mördat, utrotat, tryckt ner, slagit, misshandlat, förstört, skövlat och bekämpat allting som stått i vår väg. Allting som kunnat hota vår hegemoni. Allt det andra. Allt som skrämde oss. Allt detta förstörde vi.

När vi sedan hade utrotat allt som varit främmande och annorlunda, då började nästa del av vårt krig. Då satte vi oss nämligen ner för att skriva historia. Det var då vi började ljuga, förvränga och förfalska. Det var då vi ändrade det förgångna, så att det skulle passa våra syften.

Allt det goda, fina och ädla i historien tog vi åt oss äran för. Allt det andra – det fula, skamliga, nesliga – det skyllde vi på andra. Vi gjorde allt vad vi kunde för att framställa oss själva i en gyllene dager. Och vi gjorde allt vad vi kunde för att framställa dem, de andra, som demoner, och som djävlar.

Idag är världen förblindad av okunnighet. Människor kan inte skilja mellan den sanna historien, och den lögn som vi uppfunnit för att förhärliga oss själva. Folk lever sina liv omgärdade av osanning. Och om någon försöker visa dem sanningen, då reagerar de som de blivit programmerade. Med avsky, och med hat.

Låt oss ta ett konkret exempel. Ett av västvärldens mest kända monument är Eiffeltornet. Det besöks dagligen av tusentals turister. Alla känner till det. Men hur många känner till dess verkliga historia? Hur många vet att dess upphovsman var svart?

Gustave Eiffel hette egentligen Gustyave E’yfedo, och föddes 1962 i den franska kolonin Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten). Redan tidigt i livet drabbades han av den vite mannens våld. 1968, när Gustyave var sex år, överfölls hans by av franska soldater. Drivna av rasistiskt hat dödade och våldtog de alla som kom i deras väg. Gustyave gömde sig i ett djupt hål, och lyckades på så vis komma undan.

Men när soldaterna till slut givit sig av, dök istället några gamla pirater upp. De stal Gustyave, och sålde honom till ett skepp med handelsresande, endast några minuter efter att de fiskat upp honom ur det bottenlösa hålet. Gustyave fördes som slav till Frankrike.

Men Gud, den allsmäktige, hade gjort Gustyaves hand stark. Och trots att han fördes till ett land som präglades av hat mot människor med mörkare hudfärg, gav han aldrig upp sina drömmar. Tillsammans med sina svarta bröder sjöng han sånger om frihet. Sånger om återupprättelse. Och han sa till sina bröder: ”Vi måste bryta oss ur det mentala slaveriet. Vi måste fria våra sinnen. Och det kan endast vi själva göra, ingen annan kan göra det åt oss.”

Vi den här tiden framträdde många svarta profeter i Frankrike, men de dödades alla av de vita rasisterna, som ville hålla slavarna på plats. En av Gustyaves bröder sa: ”Hur länge skall de döda våra profeter, emedan vi står bredvid och står på?” Och Gustyave insåg vad han måste göra.

Han byggde ett högt torn, det högsta som någonsin uppförts. Gustyave och hans bröder kunde sedan stå i tornets topp och spana ut över landet. Därifrån kunde de långt i förväg se om någon vit rasist närmade sig.

De vita rasisterna kunde givetvis inte låta Gustyaves gärning gå ostraffad förbi. De attackerade honom med atomenergi, detta djävulens påfund. Gustyaves sårades allvarligt, och hans bröder samlades runt sin döende ledare. ”Var inte rädda för atomenergin”, sa Gustyave, ”den må ha dödat mig, men den kan inte stoppa tiden!” Det blev hans sista ord.

Och tiden stannade inte. Idag har 20 år förflutit sedan E’yfedos torn byggdes. Många har förletts av de vita männens rasistiska lögner. Men vi är ännu några få som känner till den sanna historien om Gustyave och hans makalösa torn.

Så, nu är ”Lasermannen” till slut fångad. Vi kan alla andas ut. Skurken sitter bakom lås och bom, ordningen är återställd och allt är frid och fröjd. Eller?

Kanske är ondskan inte alls besegrad. Kanske är det tvärtom först nu som den verkliga kampen mellan det onda och det goda börjar. Kampen inom oss själva.

Vi har alla en fruktansvärt krävande utmaning framför oss. Därför är det nu viktigare än någonsin att vi står fast och inte ger vika. Vi får inte ge efter för hatet. Det är det som skiljer oss från dem. Och från honom -  vår inre Laserman. 

Det finns visserligen ingen mening i att förneka fakta: ja, den misstänkte Lasermannen är född av utländska föräldrar. Ja, han sköt en svensk flicka till döds. Ja, han är ”bög”. Allt detta vet vi. Allt detta är fakta.

Men det finns andra fakta, som är minst lika viktiga att poängtera: till exempel att den s.k. ”Lasermannen” var ett undantag. De flesta brott begås nämligen inte av ”utlänningar”, utan tvärtom av helt vanliga svenskar. Av de brott som begås varje år svarar ”utlänningarna” för endast 2%. Resten begås av svenskar. Och då räknar vi inte ens med de enorma mörkertal som finns.

Vad gäller hans ”homosexualitet”, så vet vi ingenting säkert. Kanske ville han bara prova hur det smakade med en annan mans lem i munnen. Kanske var han full och gjorde det som en rolig grej. Sanningen är höljd i mörker. Det enda vi kan veta säkert är att lite oskyldigt ”experimenterande” inte per automatik gör någon till en HBTQ-person. De flesta HBTQ-personer är, precis som jag skrivit tidigare, helt vanliga svenskar som du och jag och inte alls några bögar.   

Egentligen är det väldigt enkelt: bara för att en ”utlänning” begår brott, innebär inte det att det finns andra som gör det. Bara för att man en gång sugit en annan mans penis och tyckt om det, behöver det inte betyda att man kommer tycka om att göra det en gång till. Det behöver inte vara svårare än så.

Så ta den enkla vägen vägen framför den svåra, och säg nej till hatet. Säg ja till freden och kärleken (till någon av motsatt kön).

 

Hat bygger alltid i grunden på fördomar. Förutfattade meningar som föder rädsla, som delar in människor i grupper, som föder ett vi-och-dom-tänkande. Ett tänkande som i slutändan kan få allvarliga konsekvenser – så allvarliga att de kan utgöra ett hot mot vårt demokratiska samhälle.

En av de grupper som det finns starkast fördomar om i Sverige i dag är HBTQ-personer. Jag vet. Jag är nämligen HBTQ-person själv.

Extrema hatgrupper, som Sverigedemokraterna, vill sprida en falsk bild av HBTQ-personer. De vill göda de fördomar och den rädsla som redan finns hos många. Rädslan för ”den andre”. De vill förvandla denna rädsla till hat.

Bilden av HBTQ-personer som homofoberna vill sprida är förvrängd och överdriven. Den bygger på de mest extrema och radikala tolkningarna av queer-ideologin. De vill få dig att tro att alla HBTQ-personer är homosexuella. Att alla går på gay-klubbar och dansar till house. Att alla går i pride-paraden och viftar med regnbågsflaggor. Att alla ser könet som en social konstruktion.

Denna vrångbild måste bemötas med fakta. Ny forskning visar att endast 5,6% av alla HBTQ-personer någon gång har haft sex med en person av samma kön. Och endast 7,12 % ser könet som en konstruktion.

Faktum är att HBTQ-personer är som alla andra. Vi står bakom dig i kön på ICA. Vi serverar dig din pommes med extra grillkrydda i gatuköket. Vi sitter vid skrivbordet bredvid dig på din arbetsplats. Vi är precis som du. Och utan oss skulle Sverige stanna.

Själv är jag ett utmärkt exempel på en ganska typiskt ”o-queer” HBTQ-person. Jag tittar på porrfilm. Jag dricker öl med ”grabbarna” på helgerna. Jag snusar. Jag äter hamburgare på McDonald’s (favoriten är Big Mac. Mums!) Och ibland när min flickvän är lite väl käftig ger jag henne en dask på kinden. Men jag gör det med kärlek. För sådan är jag, en kärleksfull, svennig HBTQ-person, med fel och brister som alla andra.

Jag är den jag är. Och det kommer inga fördomar eller hat-propaganda kunna ändra på.

Nu har det hänt till slut. Nu är det klart. Forskarna har bekräftat det vi länge anat, men inte vetat säkert:

Profeten Muhammed var inte bara queerteoretiker, utan även modebloggare.

Det är inte så förvånande egentligen, om man tänker efter. Profeten Muhammed krökte ett aldrig ett hår på en annan människas huvud, och levde enbart för att göra gott. Det är inte konstigt att en sådan människa intresserar sig för mode, eller den ”ädla konsten” som det också brukar kallas.

Mode har, allt sedan det skapades på 1500-talet, handlat om medmänsklighet, förståelse, jämlikhet och poststrukturell klassteori. Själva ordet kommer ifrån latinets modieri, som löst översatt betyder ”att bry sig om”. Och det är det vi gör, alla vi modiga kämpar som vågar stå upp, som vågar göra skillnad. Som vågar gå ut på stan och lägga 15 000 på en ny kappa. Vi bryr oss om. Som Carrie sa till Big i det kanske bästa Sex and the City-avsnittet av dem alla: ”I’m not out there shopping shoes. I’m out there saving the world.”

Ett av de bättre nutida exemplen på den starka kopplingen mellan liberal vänsterhumanism och modeindustri är filantropen Karl Lagerfeld. Det sägs att han redan som litet barn vägrade äta kött. Trots att han ännu inte kunde tala, sköt han bestämt ifrån sig tallriken med rindswürste hans tyska mor ställde framför honom. Hans första ord kom för övrigt en vecka senare, när han bröt ut i ett energiskt ”Gleichberechtigung!” efter att ha hört en nazistisk närradiosändning.

Trots att han knappt var mer än ett barn när de tyska rasisterna startade sitt fruktansvärda krig, var han ändå aktiv i motståndsrörelsen. Det sägs att han räddade flera judar ur lägren med hjälp av list och mod, och han påstås av vissa även ha slaktat flera nazister med sina bara händer. Historikern Heinrich Englerdorff hävdar med bestämdhet att det var den 12-årige Karl Lagerfeld som 1945 dräpte Hitler i ett envig, men detta bör tas med en nypa salt.

När Lagerfeld slog igenom på den internationella modescenen med buller och bång 1953, var det med kollektioner som effektivt förhindrade objektifiering och sexualisering av den kvinnliga kroppen. ”Queerfeministisk modeteori i praktiken” sa Judith Butler spontant om hans första kollektion.Så här i efterhand är det svårt att inte hålla med.

Mest känd är Karl Lagerfeld dock för sin kolllektion 2008. Då tillverkade han en miljon ätbara t-tröjor som skickades till svältande flyktingbarn i Afrika. Inför den samlade världspressen förklarade han: ”När det gäller kläder är det tre saker som är viktiga för mig. Ett: att de är ekologiskt tillverkade. Två: att de är gratis. Tre: att de går smälta i magsäcken. Jag är inte engagerad i mode för att tjäna pengar på människors fåfänga, jag är engagerad i mode för att hjälpa människor i nöd!”

Efter att han avslutat sitt tal, som möttes av rungande applåder och busvisslingar, gick Karl hem till sin fru, som hade lagat en jättegod middag med många spännande kryddor. Efter att de ätit gick de in i sovrummet och tog av sig alla kläder. Karl förde sin penis in och ut ur sin frus slida tills dess att sädesavgång inträffade. Nio månader senare födde fru Lagerfeld en välskapt liten son. Så snurrar livets hjul, och aldrig må det stanna!

Vi lever i ett samhälle fyllt av gränser. Regler. Normer.

Det finns de som vill hålla dig på plats, som vill att du ska inordna dig i ledet. Det finns maktstrukturer.

Den heteronormativa värdegrund som genomsyrar den officiella diskursen är allomfattande och skoningslös. Den som vågar stå upp, den som vågar bryta mot mönstret, den som vågar vara sig själv - den utsätts genast för brutala repressalier. Det är inte lätt att vara medveten i en tid som denna.

Men det finns sätt att göra motstånd. Sätt att slå tillbaka. Sätt att slunga den knytna näven i skyn, och vråla ”Vi tänker inte tåla det här längre. Nej, vi tänker inte tåla det längre. Vi tänker inte tåla det här, lä-äääängre!”

Det finns en substans, ett medel, ett ämne. Bara att nämna det vid dess rätta namn får makten att darra. Vissa känner det som ”gräs”. Andra som ”sensimilia”. Ytterligare andra kallar det ”weed”. Namnet varierar, men följderna av att bruka det är alltid det samma: fullständig klarhet. Uppvaknande. Insikt.

På latin kallas det ”marijuana cannabinis”. Det är en mystisk substans. Forskarna har länge försökt reda ut vad som ger den dess oerhörda verkanskraft, men utan framgång. Ingen vet hur det fungerar, men alla som provat vet att det fungerar. När gräsmolekylerna äntrar hjärnan via ditt blodomlopp vidgas din perception. Du förnimmer världen så som den egentligen är. Du kan se systemet. Strukturerna. Du får de vapen som krävs för att slå tillbaka. För att göra revolution.

När Gudrun Schyman krossade nazistledaren Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda var hennes hjärna fullkomligt proppad med ganja. Det var så hon fick styrkan som krävdes för att stå upp öga mot öga med Ondskan, och sedan gå segrande ur striden.

Det är slut på prat och förhandlande nu. Det är dags att skrida till handling. Dags att gå till verket. Dags att rulla upp en riktigt tjock feting och tända på. År 2012 närmar sig. Revolten står för dörren. Vi är rebeller. Vi är queer. Vi är blazade bortom all jävla sans. Jah praise.